Morsning, Moshi!

Min Moshi!

Vad? :::

”Kan du sy en Moshi?” frågar L när vi läser Moshiboken. 

Klart jag kan, tänker jag, men mumlar något obestämt till svar (annars hade det ju inte blivit någon överraskning). 

För er som inte känner till Moshi, så heter figuren egentligen Moshi Moshi Kawaii, och kommer från Japan. Det finns oräkneliga olika Moshis, och Moshiböckerna går ut på att hitta en viss Moshi i ett myller av nästan likadana små figurer. Här finns en bra recension av en Moshibok.

Tyg :::

En fördel med att ha sisådär en nittiotolvtusensjuhundrafjorton olika tyger i sin tyghylla är att det finns mycket att välja mellan. Och att chansen att man har ett nästan helt perfekt regnbågsrandigt Moshityg är ganska stor. Nackdelen är att det kan ta lång tid att hitta det ... Men till sist rev jag fram ett färgglatt viscosetyg ur hyllan, Eureka! 

Det vita tyget är lakansväv. Det rosa på öronen är ett småprickigt viscosetyg inköpt i Guatemala. Ögonen är säkerhetsögon, så kallade amigurumiögon, köpta här. Nos och mun är en applikation gjord av en bit svart satinsnedslå. Stoppning från en Ikeakudde (jag har alltid ett lager hemma, lika bra och mycket billigare än stoppvadd på påse). Öronen får stadga av bordsfilt.

Jag utgick från den här bilden.

Mönster :::

Eget. Jag letade helt enkelt fram en bild på en regnbågs-Moshi, mätte och klurade lite och skred till verket. Det regnbågsfärgade tyget är ganska tunt, så jag valde att stryka fast det på det vita tyget med vliesofix, och sy en tät zickzack i kanten. Sedan var det bara att sy öron, göra nos- och mun-applikationen, fästa ögonen och sy ihop det hela. Klart!

Bra :::

Mottagaren, min vän L, blev jätteglad. Hon somnade med Moshi i famnen, berättade hennes mamma, och när hon vaknade så höll hon fortfarande om den. Bra betyg!

Dåligt :::

Inget!

Säg hej till Rutan!

Vad? :::
Jag har aldrig sytt ett lapptäcke och kommer nog aldrig att göra det heller. Åtminstone inte ett sådant där stort, handsytt täcke som berättar en hel släkts historia genom noga utvalda tygbitar. Tålamod är inte min starkaste gren. Men när jag hittade den här klassiska amerikanska lapptäckshunden kändes det mer som ett projekt i min stil. Min brorsdotter fyllde nyligen två, och eftersom hennes familj har hela huset fullt av hundar så kände jag att jag hade hittat rätt hem åt min första lapptäckshund.

Tyg :::
Lite av varje ur min ständigt växande lapplåda. Däribland en sönderklippt städrock i blåturkost, rester av en gardin som även blivit en klänning till samma lilla tjej, och ett fint tyg med vita fiskmåsar på som dessutom fick bli mun (notera gärna att Rutan är glad från ena hållet och lite bekymrad från andra). Fiffiga säkerhetsögon köpte jag här. Rosetten har jag förfärdigat av ett band som nog kommer från min mammas gömmor. Hunden är stoppad med polyestervadd.

Mönster :::
Patchwork Scottie verkar vara en klassisk amerikansk leksak som funnits sedan urminnes tider. Notera dock att Rutan är en schnauzer och inte en skotte – jag förlängde benen med en rad för att hon skulle få samma ståtliga hållning som min Wallraff.


Hej kompis!

Bra :::
Ett kul syprojekt som gick lagom snabbt och blev bra. Det blir nog fler lapptäckshundar vad tiden lider.

Dåligt :::
Inte så mycket. Möjligen att alla rutor inte linjerar exakt på millimetern. Men det är det nog bara jag som ser ...